2012-07-06

Vikingatidens kronologi


Vikingatidens kronologi - Frågan om varför vikingatiden har den kronologi den har. 

I flertalet referensverk anges epoken till ”ca 800–1050”, i andra verk ännu mer exakt till ”ca 790–1066”. Det händer även att epokens inledning dateras till år 793. Vad har man utgått från när man lagt fast åren?


Hela idén med att dela in förhistorien i de perioder vi känner till idag uppkom på 1800-talet. C.J. Thomsen, Oscar Montelius med flera arkeologiska förgrundsgestalter började klassificera fornfynd efter tillverkningsmaterial och stilar, vilket resulterade i en alltmer omfattande periodisk kronologi från äldre stenålder till yngre järnålder. Det vi kallar vikingatiden blir inom detta system identiskt med den sista fasen av yngre järnålder, innan förhistorien glider över i medeltiden. Begreppet ”vikingatiden” kan dateras till 1870-talet, då både svenska och danska arkeologer började nyttja begreppet, varefter det snabbt letade sig fram till läroböcker – och där har det förblivit.


Problemet är att vikingatiden är mycket mer än en neutral benämning på en särskild fas inom konstnärliga stilar, bebyggelseutveckling, med mera. För nationalromantikerna var det också den epok då Sverige, Norge och Danmark föddes, en nationell grundartid som omhöljdes av närmast mytiska uppfattningar om folkgemenskap och krigiska stordåd. Epokens manliga förgrundsgestalter, ”vikingarna”, hade under 1800-talet blivit lika viktiga för nordborna som de gamla athenarna för Grekland, romarna för Italien och gallerna för Frankrike. Begreppet vikingatiden var följaktligen laddat med starka värden. Många, inte bara arkeologer utan även historiker, konstnärer och politiker, intresserade sig för att tidsbestämma eran.


Att epokindelningen ser ut som den gör beror på en kombination av alla dessa intressen. Motsättningarna är legio. På ena flanken står folk som håller fast vid de berättelser som stod i centrum för 1800-talets vikingauppfattning och som gärna utgår från nyckelhändelser i vikingarnas rent krigiska historia, framför allt överfallet på Lindisfarne 793 och slaget vid Stamford Bridge 1066. På andra flanken står arkeologer och historiker som inte ens vill kännas vid begreppet utan istället talar om ”yngre järnålder” eller ”tidig medeltid”.


Det som talar för att vi skall ha en speciell term för epoken (som inbegriper ordet ”vikingar”), är dels att periodbenämningen är så välkänd att man lätt kan använda den på ett sätt som alla intuitivt förstår, dels att denna fas av historien faktiskt skiljer sig på flera punkter från tidigare järnålder. Det vi förknippar med vikingatiden – kolonisation, krigståg, kristnande, långväga sjöresor, uppbyggandet av skandinaviska riken, nya typer av runinskrifter, grundandet av handelsstäder, med mera – utvecklades inom den tidsperiod som omfattas av benämningen. Var man drar tidsgränserna beror på vilka aspekter av denna utveckling man finner viktigast. Om man prioriterar fredliga ting, som handel och bondekolonisation, inleds vikingatiden kanske redan i mitten av 700-talet, men om man fokuserar på vikingatågen med vapen i hand är det mer rimligt att låta epoken börja ca 790. De egentliga vikingatågen ebbade ut i mitten av 1000-talet, varför ca 1050 eller ca 1060 är en lämplig tidpunkt för vikingatidens avslutning, om man koncentrerar sig på just dessa. Om vi istället fokuserar på uppländska runstenar, resandet av de medeltida stenkyrkorna och andra fredliga kulturella fenomen är det rimligare att sätta en slutpunkt vid ca 1100.
























Enhancing Sweden’s image involves creating a clear position for Sweden internationally – a unique place in people’s conscience that distinguishes Sweden from other countries. In order to be clearer, we must find common denominators for Swedish phenomena, and also dare to set priorities among all the associations people make with Sweden. The leading Swedish agencies dealing with “Sweden” – the Swedish Trade Council, Visit Sweden, Invest in Sweden Agency and the Swedish Institute – have together established a mutual brand platform, which places the word “progressive” in the center with four core values around it:

To elaborate, four words represent these core values: 

Innovative means new ways of thinking. Seeing things from a new perspective. Seeing opportunities and solutions and having faith in a better future. Not allowing oneself to be limited by engrained opinions or traditions. 


Open means having a positive attitude toward free thinking and to differences between people, cultures and lifestyles. It involves being curious and sensitive to others as well as giving people space and creating exchanges; space for the ideas and views of individuals, as well as physical space to move freely without obstacles, fences or crowding in our readily accessible countryside, cities and places in between. 


Caring means safeguarding every individual. Providing safety and security as well as respecting and including all people. It means feeling empathy and sharing with those who are most vulnerable; becoming involved with others and trying to see to the needs of every individual. 

Authentic means being natural and unaffected. It means being reliable, honest and informal. It also involves being straightforward, unpretentious and clear, as well as standing up for one’s values even when it is not very comfortable. To be authentic means to be in touch with your past and your roots and open to the future.


This might not entirely unique, but the combination says a lot about Sweden and is validated in research as values that people from other countries also associate with Sweden.


Olle Västerberg   definition on sweden